För lite för att ge?

Jag läste en jättebra tidningskrönika imorse, som dels gjorde mig berörd, dels fick mig att tänka. 

Krönikören (Arash) berättar om sin mamma, en iranier som blev en kristen efter att Jesus uppenbarade sig för henne och tittade på henne "med sina vackra gröna ögon", som hon själv berättar det.

Några år senare var Soheila (som hon heter) engagerad i ett socialt arbete i norra Irak, när hon var med om ett speciellt möte.
Jag citerar Arash: 

En varm dag efter att ha startat ett arbete i en by för Röda halvmånens räkning, var hon på väg hem. Hon var trött efter att ha arbetat hela dagen i värmen och tänkte precis ta fram och äta den banan som hon tagit med sig i väskan.
Men när hon går på gatan ser hon en mor sittandes nedsjunken vid sidan av vägen med ett barn i sin famn. Barnet skriker och är smutsigt, och min mor ser hungern i barnets ögon. Direkt tänkte hon att hon skulle kunna ge barnet bananen som hon hade med sig, men slås samtidigt av tanken på hur lite skillnad en banan skulle göra. Så hon fortsätter vidare förbi mamman och barnet för att sätta sig i bilen hem.
Men hon kunde inte släppa tanken och tänkte, att även om det är något litet så är det ju i alla fall någonting. Så min mor gick tillbaka och gav bananen till barnet som i samma ögonblick slutade att gråta. Och mamman som satt nedhukad tittade upp på min mor och i hennes ansikte såg min mor exakt samma gröna ögon som hon sett i Jesu ansikte den dagen då han hade uppenbarat sig för henne första gången. 
Direkt efter detta ringde min mor till mig och berättade om händelsen. Det sista hon sa till mig kommer jag att bära på så länge jag lever: "Arash, jag kunde ha missat Jesus i dag för att jag trodde att jag hade för lite att ge."

Det där satte spinn på mina tankar.
"Jag kunde ha missat Jesus i dag för att jag trodde att jag hade för lite att ge."

Det är onekligen lätt att tänka på min egen situation, som man knappast kan välja att kalla ekonomiskt överflödig, även om jag jag inte lider allvarlig brist. Den kännetecknas mest av att jag "nog har för lite att ge för att det ska ha någon egentlig verkan".

Men det där tror jag inte på.
Och jag kände att den här krönikan gav eko till min hållning.

Alla som gått i kyrkan några år har väl hört om "änkan och skärven", hon som gav det lilla hon hade och därmed gav mer än alla de andra, enligt Jesus.
Eller pojken med de fem bröden.
Och ändå har vi svårt att dra ner det till vår egen praktiska situation.

Varför skulle inte våra (pinsamt) skramlande kronor i kollektboxen kunna välsignas av Jesus och bli till något stort, de med?
Eller våra "knappa förmågor", vad det nu kan röra sig om, gåvor, talanger, praktiskt arbete...

Risken, om vi undanhåller detta – det lilla vi har – är ju, som ovan, att vi kanske missar Jesus själv! Missar möjligheten att se Honom i en annan människas liv. 

"Vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig."

Det gäller att vi inte underskattar oss själva och det vi har.
Vi vet ju aldrig vad det kan bli i långa loppet!