4 mars 2014

Att sprida Jesus - i ord såväl som gärning

Min kunskapsbank när det gäller svenska psalmer är mer begränsad än jag skulle önska. Några sitter i ryggmärgen, sedan min lågstadiefröken Ebba inpräntade viktiga adventspsalmer hos oss elever, andra via barndomens söndagsgudstjänster i Missionskyrkan och ytterligare några via Elidas arbete de senare åren. 
Min morfar, den störste musiker jag någonsin känt (både vad gäller antal instrument han behärskade - ett 30-tal - och det antal psalmer o andliga visor som satt inetsade i hans både minne o fingrar ända fram till hans död) är mitt stora föredöme, och jag önskar att jag haft tid att lära mig fler av honom. 

Häromdagen dök iaf en, för mig otippad, psalmtext upp i sinnet, en som jag blev rent av förvånad över att jag kunde. Jag kunde liksom höra morfars starka barytonstämma sjunga refrängen i huvudet och blev tvungen att leta upp hela texten i Turistkyrkans psalmbok. 

Och jag blev så välsignad av texten!

Vi befinner oss ju mitt i vår musikturné här på Kanarieöarna, där just sång & musik står i centrum att nå människor med det viktigaste vi har: Jesus. 
För oss kan texterna bli slentrian, vi har sjungit dem i åratal, ibland flera gånger om dagen. 
Men orden mister inte sin kraft! Och det är det så viktigt att påminna sig om! Guds Ord innehar kraft till frälsning, helande och befrielse! Och när vi sjunger ut det, har det potential att sätta människor fria. 

Det är fantastiskt att få bli använd av Gud i detta! Häromkvällen stod vi på "plattan" framför det stora shoppingcentret i Puerto Rico sent på kvällen för att sjunga. Vår batteridrivna baslåda, som ger power till både gitarr, elbas och mikrofon, visade sig vara helt urladdad. Då är det bara att improvisera, sjunga à capella.
Och ta i lite extra. =)

När jag började sjunga O store Gud, på såväl svenska som engelska o spanska om vartannat, stannade allt fler till - det är en sång många känner igen! Och det finurliga är ju, att ju fler som stannar till, desto fler andra blir nyfikna o stannar till de också! Plötsligt var jag omringad av massor av folk, en tjock ring åhörare. 
En sådan sak triggar mig ännu mer, jag blir lite "hög", o det kändes som om jag skulle spricka av glädje! Så underbart!

Så - vad har detta med psalmen att göra?
Jo, den påminde mig om hur precis lika viktiga alla de i teamet är som inte syns. De som arbetar bakom scenen o gör det möjligt för andra att synas: att de har mat i magen, har diskade tallrikar att äta på, har en gummibåt att bli skjutsad in till land med för ett möte, någon som är ankarvakt medan andra är iland och sjunger, osv. Våra trofasta praktiska handlingar talar också och kan leda människor till Kristus. 

Psalmen är Gå, gå, såningsman gå och två av verserna lyder:

Får du ej främst uti ledet stå
Verka Guds verk i det tysta då
Herren som i det fördolda ser
Blott efter trohet lön dej ger

Tröttna då ej att Guds ord så ut
Kärlekens möda får lön till slut
Om än med tårar du nu får så
Skall du med jubel skörda få

Minns dessa ord i din vardag denna vecka! Du gör skillnad för Guds rike, vilken uppgift du än fått!






24 februari 2014

Pausar, städar, fixar

Konfirmanderna är hemresta as of igårmorse vid 05-tiden, just då vi angjort Santa Cruz hamn. Vi i crew återvände tacksamt till kojen efter avskedet. 
Sedan helgade vi vilodagen. 

Jag för min del följde med skeppsgossarna m fl till ett underbart vattenland, typ, med en massa saltvattenspooler i en vackert arrangerad park med ett "palmberg" intill. Helt ok ställe att hänga på. 
Även om jag inte kommer helt överens med spanjorerna angående deras filosofi med istemperaturer i pooler.

I veckan ska vi blanda städ och utvärderingsmöte med DM och vila. Och på torsdag anländer hela musikgänget!! Weee! Sedan blir det fullt ös igen. 

Ännu en lycka är att jag idag - äntligen! - lyckats hitta ett ställe som serverar kaffe som _inte_ är gjort på öns superäckliga klorvatten! (fick kräkattacker av kaffet igår) 
Hit lär vi gå fler gånger. :)

Nu vill sällskapet återvända till båten.
Solong!




17 februari 2014

värt att fira!

Vi ska alldeles strax ankra utanför Pasito Blanco på Gran Canarias sydkust. Under några dagar har vi legat i Puerto Ricos hamn med våra konfirmander, men eftersom ön drabbats(?) av några kraftiga regnstormar under helgen, vilket orsakat en hel del rörelse i hamnbassängen – med dyningar som slitit i tamparna, som gnällt o knakat – så har det hållit flera vakna om nätterna. Så inatt ska vi ligga på redden, i lugn o ro.

Vi har ett bra läger ombord! Segling, bad, lektioner, sjösjuka, kyrka, strand, shopping, samtalsgrupper, tävlingar - you name it. I fredags gjorde även en repris på förra årets uppskattade bergsvandring, ihop med Turistkyrkan. Tummen upp även i år! Vår guide, "Glädjens Stig" (alias Stig Jirénius), är oslagbar och konfirmanderna älskade honom!
Så igårkväll, när vi beslöt åka till Playa del Inglés och Turistkyrkan för söndagsgudstjänst, blev Stig så glad över att se oss att han drog upp alla konfirmander på scenen så de fick sjunga. =)

Idag firar världens bästa kaptenspar 13-årig bröllopsdag och Kapten överraskade Diana under morgonbönen med blommor & choklad, och belönades med en puss, till allas jubel!
Under fritiden på em bjöd de hela crew på fika & poolparty. Trevligt!

Bara det att det var isgrader i poolen... =D

De är sådana föredömen för oss alla, Stefan & Diana!
Deras bergfasta tro, kärlek, trofasthet, ståndaktighet, glädje, mjuka o snabbt förlåtande hjärtan, iver, passion, ödmjukhet... jag kan hålla på ett tag... empati, Jesuscentrering, fasthet, uthållighet, anspråkslöshet, äkthet, genuinitet, transparens, gudsliv, värme, överlåtelse, renhet... ja, ni fattar.
Jag uppskattar dem enormt helt enkelt!

Så, stort hurra för dem idag!
Som Stefan sade, "Äktenskap & bröllopsdagar borde firas mycket mer i vårt land! Det är något verkligt värt att fira!"

(PS. För att läsa ett underbart blogginlägg dagen till ära av Lady Di herself, klicka här.)






8 februari 2014

en matros loggbok

Seglats: Fuengirola/Malaga - Las Palmas
Sträcka: 780 sjömil
Fartyg: 132-fots segelyacht
Besättning: 16 (inkl två barn)
Antal dagar: vi får se...
Min vakt: kl 8-12 / 20-24
-------------------------------------------------------------

Lördag:
Vinden är fortfarande kraftigt västlig, m a o spikrakt emot oss, liksom strömmarna och vågorna, så vi ligger kvar för ankare utanför Puerto Banús under större delen av dagen. Jag passar på att åka in och hinna med en fika med min kära vän Natasha (med söta döttrar), som jag lärde känna vid vårt första besök i hamnen våren 2010. Då var hon helt nyfrälst. Vi fick en omedelbar, stark kontakt, som vi bevarat sedan dess. 

Under vår kvällsvakt passerar vi den mäktiga Gibraltarklippan, upplyst av såväl gatlyktor och landningsbanans strålkastare som en tunn ljus månskära i botten av en klart synlig hel måne. Coolt. 
När vi rundat udden måste vi ta in seglen för att stampa oss fram för maskin genom motvind och -vågor förbi Tarifa, det smalaste sundet mellan Europa och Afrika. 


Söndag:
Morgonvakten är trevlig – bra sällskap – och bjuder på sol och enkel styrning. Och kocken bjuder på god stekt fisk. Vi seglar mestadels av vakten, men så dör vinden och vi får starta maskin igen. 
Efter maten har jag hand om lunchbönen, varefter alla lägger sig att njuta i solgasset – idag utan jacka och tjocktröja! Det känns som vår. 

I och med vaktbytet kl 16 får det vara nog med sol och vi som har frivakt bänkar oss i salongen att titta på "Kon-Tiki". Och är tacksamma över att vi har en stor båt!

Klockan blir åtta och dags för vakt. Eftersom timmarna kan gå oerhört långsamt när alla andra gått till kojs, föreslår jag högläsning. Vi väljer en spännande Peretti och plötsligt flyger vakten förbi. 
Fast jag längtar efter att få slippa understället! Snart så...

De enorma rullande Atlantvågorna hade dock inte varit nådiga mot dem som försökt sova, att döma av ögon och humör vid vaktavlösningen vid midnatt. Men jag lyckas sova som en stock, tack o lov. Även om man ju rullar omkring en del...

Måndag:
För första gången sover jag hårt när Johannes kommer för att purra nästa vakt (brukar annars vakna av mig själv strax innan; kroppen vänjer sig snabbt vid vaktrytmen) och blir några minuter sen upp till frukosten (måste hinna med en kort morgonbön).

Strax efter att disken är undanstökad dyker Zemias upp i kaptensluckan. "Mamma säger att du nog vill läsa den här för oss" med förväntansfull blick. I handen håller han en sprillans ny "Kalle och chokladfabriken". Självklart!
Varken Zemias eller Lewi har några större förväntningar, men det dröjer inte många sidor innan de klänger sig över mig på varsin sida, allt närmare, och Lewi riktigt vibrerar av spänningen när Kalle ska till att öppna sin andra chokladkaka och hoppas på att finna en guldbiljett. 
Det blir omöjligt att lägga bort boken. "Nej!! Ett kapitel till, fortsätt!" Under massor av skratt, fnitter, förundrade "åh!" och några avbrott för skutt av upphetsning läser vi igenom boken från pärm till pärm, med lite köttgryta däremellan. 

Dagen är rejält blåsig (vi kryssar oss neråt) men solig, och på eftermiddagen inser vi att vi alla kraftigt ändrat färg i ansiktet. Vi glider förbi en havssköldpadda på väg åt samma håll som vi, mot Kanarieöarna. Några delfiner leker en stund runt båten. Men ingen val än. 
Lewi, som just sett "Kon-Tiki", blir exalterad över några måsar. "Titta, fåglar! Det betyder att vi är nära land!" Jovisst, men "fel" land – Marocko. 


Efter underbar bakad potatis med stuvad-majs-med-filadelfiaost, är klockan dags-för-kvällsvakt. 

Två timmar senare vrider sig vinden, när vi hamnar i en rejäl regnskur, för att sedan dö ut igen. Jaha. Rullande maskingång, lagom till frivakt och sömn. 
Det är ändå skönt att få av sig våta strumpor och krypa ner under täcket. 

Tisdag:
Efter en god grötfrukost stiger solen över havshorisonten på en klar himmel. Det är ordentligt varmt redan kl 10 och en efter en dyker folk upp på däck i shorts o linne. Äntligen! Som för att fira med oss kommer grupp efter grupp med lekfulla delfiner.

Jag sitter en stund på en livflotte på akterdäck och tittar ut mot horisonten. Här finns bara hav och himmel, så långt man kan se åt alla håll. Och så kommer det att vara iallafall två dagar till. 
Det finns mycket man kan sitta och fundera på.
Eller ingenting.
Bara vara är också skönt. 


Vi rullar vidare, för maskin för tillfället, söderut, medan jag lider(...) vid ratten i min underställs-tshirt och svarta träningsbyxor. Behöver avbyte tror jag.
Jag väcker alla sovande frivakter med lite Micke Fhinns "Det är underbara dagar framför oss" i PA-systemet lagom till lunch. 

Halv två får Kapten "nog" av solen och stänger av maskin för ett badstopp. Barnen är bland de första att hoppa i badkläderna, men Lewi är lite tveksam över de kraftiga Atlantdyningarna. I vågdalarna är det nästan att bara kliva direkt upp på däck – däremellan är det svårt att ens få tag i nedersta pinnen på repstegen. 
Efter löfte om en "extra lördag" (alltså, godsaker) hoppar han till slut de tre metrarna ner i det 17-gradiga Atlanten. 
Han summerar sin filosofi: "Två kakor är bättre än en."


Nattvakten blir en timma senare eftersom Kapten brassat klockan enligt Kanarietid och vi missar solnedgången på vakten. 
Däremot får jag syn på något annat under mitt styrpass! De andra är i byssan så det är tyst, lugnt och nattsvart sånär som på mångatan över havet. 
Då hör jag en sprutande ljud, som låter bekant. Men jag tvekar, kanske det bara var en våg som bröt mot skrovet. Men just då hörs ett dovt brummande utdraget ljud, som låter väldigt misstänkt likt...

Jag ska just hit till att hojta det till de andra – när jag ser den enorma vattenkaskaden skjuta rakt upp i luften i månskenet! En val!!

Onsdag:
Morgonen bjuder på fullkomligt spegelblank sjö, åt alla håll, ända tills den möter en klar himmel. Hundra nyanser av blått. Ingen segling idag direkt. 
Däremot klart nog att se ännu en paddlande sköldpadda med nosen över vattenytan.


Vid 13-tiden stiger Lanzarotes vulkankullar upp i horisonten. Jag sitter en stund vid ankarpeket och lyssnar på en predikan. Ser ytterligare en Skalman, liksom en kolsvart sort av stor delfin som lojt kommer upp till ytan då och då. 
Äntligen kan vi hissa segel och glider längs den sandsvarta kusten. 


Zemias håller på att spela in en egen film(!) om Titanic – i lego – och jag hjälper till att filma effekten av att undre däcket plötsligt översvämmas av en vattenkaskad, allt iscensatt i en stor balja. Han ska senare göra detsamma med varje enskilt båtdäck. Däremellan fotograferar han sekvens för sekvens av händelseförloppet inne i båten, där legogubbarna flyttar en arm eller ett ben lite grann för varje bild. Avancerat för en nioåring. 


För att vänta in lämplig vind ankrar vi utanför Arecife under natten, alldeles lagom till vår vakt. 
Men runt 02 går ankringslarmet (som någon ställt in med grodljud!) och jag hör Kapten starta maskin. Jag slänger på mig en tröja och går upp för att finna att vi draggat farligt nära kusten. Bara jag, Kapten och en till har vaknat, så vi drar in 20-25 meter av ankarlinan, styr lite längre ut och hoppas att det ska räcka för natten. 

Torsdag:
Åtgärden räckte och alla får sova klart. Jag och Natha går upp lite tidigare för att träna innan frukost, i en vacker solnedgång.


I och med disken drar vi upp ankare och hissar mesan och fock – allt på en gång – och fortsätter söderut, förbi Lanzarote och Fuerte Ventura, i en härlig kryssvind. 


Jag tänker att jag ska trotsa den 25-gradiga lutningen av båten och ta mig en dusch, bredbent för att hålla balans och samtidigt försöka hålla duschdraperiet på plats så inte alla som kommer ner för stegen i akterhytten behöver skåda rakt in i tvagningsprocessen.
Det uppstår dock en lite prekär situation, när jag härligt intvålad och inschamponerad upptäcker att vattnet tagit tvärslut. Jag hojtar så gott jag kan om att någon ska gå och byta vattentank. Inget svar, ingen där. Inget annat att göra än vira in sig i handduken och knata upp däck och hojta. 
Jaja, slutet gott.

På em spelar vi Alias på akterdäck mellan krysslagen. Jag och Johannes vinner. 
Och så sätter vi storseglet.



Den sista nattvakten flyter på bra. Några regnstänk, några delfiner, några sidor i högläsningsboken. Godnatt.


Fredag:
Lagom till vår morgonvakt anländer vi till Las Palmas hamn. Enligt vårt andaktsschema, som följer kyrkoårets texter, där vi låter varje dag vara en ny söndag, anländer vi ypperligt lämpligt på Uppståndelsesöndagen!


Efter frukost och morgonandakten får vi komma in och lägga till kaj, alltid lite omständigt med 45 meter förhållandevis lättviktarbåt utan bogpropeller, därtill i blåst. Och många nyfikna ögonpar som åskådar det hela (lite prestige blir det ju). Men allt går bra.

Närmaste timmarna blir Elida storstädad i alla utrymmen. Och sedan är vi lediga!

Vi är framme!



31 januari 2014

kort stopp

Ja, vi har gjort ett litet kort stopp på redden utanför Fuengirola. Tanken var att vi skulle ligga i Malagas hamn under dagen, då vi väntar in Lady Di, barnen m fl som ska ansluta sig till besättningen idag. Men hamnen hade chockhöjt avgiften o ville ha €701 för en dag till kaj (och det utan tillgång till vatten, el eller duschar)!!
Helt galet.

Så vi drog vidare några timmar till o ankrade här i väntan. Jag och några till passade på att åka iland o få lite internettid o ordna diverse ärenden under tiden.
Men nu är det nog på ingång tror jag, så det börjar bli dags att bege sig till hamnen o hojta in lilla gummibåten för vidare skjuts. Så fort de nyanlända klivit ombord fortsätter vi vår seglats mot Kanarieöarna o Las Palmas, där vi hoppas vara om sisådär fem dagar.

Hittills har vi haft sol och inte så mycket vind, utom inatt då det plötsligt blåste upp till kuling under fyra-fem timmar, men rakt emot oss. Eftersom vi inte "orkade" kryssa blev det maskingång.
Får se vad dagarna framöver bjuder på.


24 januari 2014

ljusare o varmare tider

Vi börjar äntligen bli lite sunt rosiga om kinderna efter några dagar med sol. Och blåst, för all del. Tanken vara att hinna tvätta båda masterna i veckan, men det blev bara en halv. Nathalie, som skulle de 45 m upp i luften, trodde inte det blåste så mycket det första två dagarna, men jag hävdade att det gjorde det o ville inte skicka upp någon.
Tredje dagen skickade vi upp henne ändå – och redan till lunch hade hon hunnit bli åksjuk och bytte med Clara.
Idag gav även Clara upp vid lunch.

Killarna har pysslat med sitt nere i "barnkammaren" (det lilla utrymmet där typ allt maskinellt finns, utom själva huvudmaskinen för propellern, samt tvättmaskinen och kontorsdatorn). Fråga mig inte med vad. Smutsiga blir de iallafall.
I övrigt har vi skurat däck & kök, städat salong, handlat, uppdaterat kalendern på hemsidan, lagat mat, diskat mm.

Om kvällarna har några sprungit sig förstörda uppför höga berg, andra sett på film om livsfarliga båtfärder och igårkväll gick vi alla till ett café för att under en halvtimma-timma sitta introvert med var sin smartfån och kolla av mail, instagram, FB etc. =)
När vi kom tillbaka till båten hade Kapten precis anlänt.

Nätterna är fortfarande kyliga, men det blir bättre. De första nätterna sov jag i underställ (woolpower), men nu får det räcka med fleecefilt över täcket. Snart reser vi ännu längre söderut, till värmen!

Imorgon är det dags för årets första segling! Vi ska ut med ett gäng glada vänner från en karismatisk katolsk kyrka som vi har kontakt med här nere. Vi får väl se om vi minns hur man gör när man hissar segel...

Nu ska vi på ekumeniskt bönemöte med alla kyrkor i stan.

So long!


20 januari 2014

på väg

Mitt lilla återupplivande har tydligen gått de flesta förbi, thus says statistics. * hehe*
Tänkte nog att jag tappat de flesta vid det här laget. Gör inte så mycket. Behöver inte basunera ut det förrän jag har något viktigt-slash-djupsinnigt att meddela.
=)

Faktum är att jag har ett inlägg i rockärmen (ok då: Woolpowerärmen...) men inser att jag inte kommer att hinna klart det just nu. Så det spar vi.

För om bara några minuter rullar färdmedel nr 2 av 5 för dagen in till sin destination.
Dagen började som sagt tidigt. Och gårdagen slutade sent. Jag lade mig i bra tid, men ett oväsen jag inte kunde påverka (även om jag försökte) höll mig vaken alldeles för länge, och när jag väl kommit ihåg mina nyinköpta öronproppar var jag så irriterad att jag var vaken en timma till.
Och eftersom sinnet vet att jag måste upp osinnligt tidigt, kan det inte slappna av, utan väcks till nivå:alert med jämna mellanrum. Ibland efter någon märklig dröm som fått min puls att gå upp i 300 (hyperbol, men ni fattar) och jag vaknade flåsande som efter ett 100meterslopp med utsvultna vargar efter mig.
En ren imaginär metafor, ingen erfarenhet.

Pappa - som dagen till ära fyller 70 år!!! - skjutsade mig till Östersund station och kvart i sex rullade jag ut, sittande direkt bakom lokföraren, första klass. Det blev billigast så. Inte mig emot.
Och god o rejäl frukost fick jag, liksom fri tillgång till frukt, kaffe/te o tidningar.
Ett kort stopp i Stockholm - som blev ännu kortare än planerat pga en brand på ett tåg nånstans i stan - så fortsatte min förstklassiga färd.

Under resan har jag läst, slumrat, lyssnat till ännu en dunderbra predikan av Steven Furtick, från Elevation Church, läst och slutligen tittat på en film som var så spännande att jag höll på att ställa mig upp.
Det gjorde jag iofs också, bokstavligen, för jag blev så akut kissnödig av spänningen.

Men hoppsan hejsan! Nu rullar vi in på Göteborgs station. Där förhoppningsvis käraste Lady Di väntar!

So long, folks!

16 januari 2014

borta - tittut!

Tycker ni det varit tyst och händelselöst på bloggen senaste 1,5 månderna?

Så har även mitt liv varit!
=/

Därav tystnaden. Jag kan ju inte hålla på att blogga om att jag inte gör något. Att jag bara läser böcker o ser på film, typ.

En trogen bloggläserska (som ännu inte gett upp på mig!) undrade om jag ändå inte tänker på något som jag kunde skriva om.
- Nä.

Eller.
Det är väl klart.
Men inget direkt elokvent, välformulerat o insiktsfullt, som andras liv skulle kunna berikas av. Allmänt, meningslöst ordbajseri har vi väl nog av i vår värld?

Men jag tänkte att jag skulle meddela omvärlden att mitt liv nu kommer att återgå till lite mer innehållsrik vardag. Får vi hoppas. Iallafall är ledigheten mer eller mindre slut och jag har lämnat Uppsala.
(Om man inte ska vara riktigt nogräknad, eftersom ett tåg innehållande bl a mig kommer att passera rakt igenom stan på måndag.)

Jag sitter just nu i en studentlägenhet på Frösön, där min syster huserat under sina 3,5 års studier, som ska avslutningsfiras imorgon.
Efter ett mycket (enligt min smak, alldeles för) stillsamt firande av Fars 70-årsdag, med enbart familjen, är det sedan dags att vinka adjö av såväl Östersund som Sverige. Detta i och med ett "mardrömsdygn" på måndag, som börjar med en tågresa 05:50 till Göteborg och avslutas ca 02-03-tiden(?) nästa dag, då jag förhoppningsvis lyckats rota fram mina kläder o lakan längst fram i förpiken på Elida i Cartagena och kunnat bädda min 'no-doubt' iskalla koj.
Men om allt är som det ska, kan jag sedan vakna upp till sol o värme!! =)

***
Jag avslutar med något - till skillnad från mitt svammel - riktigt vackert och innehållsstinnt som jag idag läste i (den enormt välskrivna, gripande) Boktjuven, av Markus Zusak.
Jag fascineras alltid när någon kan formulera en mening med endast några få ord som ändå lyckas säga så ofantligt mycket!

Sammanhanget: Tidig krigstid i Tyskland, huvudpersonen (inte att förväxla med berättaren) har under en ranglig tågfärd till en okänd blivande fosterfamilj just hastigt måst begrava sin älskade lillebror i en isig, främmande by längs vägen, vilket lämnat henne halvt förlamad av chock.

"Sedan fortsatte resan som om allting hade hänt."

Wow.

3 december 2013

som britterna säger: allt blir bättre med en kopp te

Klockan är lite över tre och det är redan mörkt. Man vänjer sig aldrig, trots att det händer varje år. Jag blev tvungen att tända ljus o dricka ett kopp camucamu-te. Krävdes ingen direkt övertalning.

Det händer inte mycket i mitt liv just nu - jag gör inte många knop, som en båtmänniska skulle ha sagt - därav bloggtystnaden. Förundras över alla som har något att haspla ur sig varenda dag! I en bloggoffentlighet, menar jag. Haspla ur mig saker i allmänhet tenderar inte vara mitt stora problem... ;)

När jag inte dricker te eller adventsstädar, har jag bl a ryckt in som högstadievikarie lite grann. Tackade vänligt men bestämt nej till ett månadsvick i hemkunskap (...! hade själv hela högstadiets hemkunskap per korrespondens, så där finns inte mycket att hämta). Däremot har jag tagit en del matte (helt ok!) samt lite biologi (hmm...).

- Är du lärare?
- Nej.
- Varför är du vikarie då?
- För att jag var ledig.
- Vad är du då?
- Journalist. Och matros.
- Är du pirat?!

- Men får du betalt för att vara här?
- Ja, sannerligen att jag ska ha för att stå här o undervisa i biologi!

=)

Dessutom har jag fått den tjusiga uppgiften att vara en av fem jurymedlemmar att poängsätta samt lämna utlåtande till de nominerade bidragen till "Nobelpriset i svenska" för niornas alldeles egen Nobelfest. Det var roligt!

Och så har jag varit barnvakt. Åt världens docksötaste lilla granne, som fyller ett år idag!

Utöver det finns det alltid en bok i närheten. Var på väg att köpa en till idag, men stod slutligen emot frestelsen. Kom på att jag kan önska mig den i julklapp istället. =)

Nej, nu får det allt bli en kopp te till.
(man skulle ha haft en sån här!)

18 november 2013

konstgjord andning

Vad hände där? Min blogg typ dog. Faktum är att jag glömde av att jag hade en. Inte bra.
Sitter vid Annapannas köksbord i Jönköping och har just korrläst ett nytt partnerbrev för Elida. Är här för att spendera dagarna mellan årets två sista konfaläger – Kanariekonfa helgen som var, och Sverigekonfa nu till helgen. Båda på Nimbus, Öckerö.
Sedan avslutar vi hela verksamhetsåret med några besättningsdagar, då alla som just nu är kvar i Spanien återvänt till moderlandet. Ska bli sååå kul att träffa alla igen! Min lilla extrafamilj. =)

Annars har jag fått ett nytt tillfälligt jobb! Här går det undan. Som jag skrev i nåt socialt forum: "Det hinner aldrig bli sysslolös stiltje i Guds rike, det är bara att hänga med på tåget och hoppa av på de (väldigt!) skiftande stationerna längs vägen."
=)
Just nu (när jag inte är på läger eller i Jönköping, vill säga) hoppar jag in som sekreterare, med lite diverse uppgifter. Just den posten saknades på min alltjämt växande lista på prövade yrken, så det var väl bara lämpligt... Dessutom skoj att man kan hoppa in lite varstans.

I övrigt har jag hunnit vara på fancy-pancy releasefest för Drottningboken, på Strandvägen i Stockholm. Det var hel drös massa kändisar och jag, typ. Illa bara att jag är så dålig på kändisar – känner igen hyfsat många nunor, men kan inte deras namn. Otacksamt för dem kanske. =D
Det var iallafall första gången i livet jag fått gå "röda mattan" och fotograferas för mingeluppslagen i nån skvallerblaska...
Konferencier var Kattis Ahlström och kvällens mest frekventa kommentar till mig var hur tvillinglika vi två var... (??). Alla 250 inbjudna gäster gick hem med ett ex av boken, signerade av författaren och fotografen och hittills har jag bara hört positiv kritik, att folk blivit glatt överraskade av både utseende och innehåll. Kul.

Jag vill verkligen inte tjata ut er om detta med boken – hoppas ni inte suckar otåligt nu! – men för mig är det lite stort att få ut en bok i bokhandeln med mitt namn inuti.
(pga att tryckeriet gjorde kappan, alltså bokens pappersomslag, lite för litet är den tyvärr något försenad ut i boklådorna, men borde komma ut denna veckan.)

Avslutar med lite bilder från galejet.

Boksignering av fotograf (Rickard) o författare (Roger).

Lokalen var dekorerad med uppförstoringar av flera av Rickards fantastiska bilder.


Röda mattan med produktionsgänget.

Vi presenteras på scenen.

Slutligen en bild från själva överlämnadet, en bild jag fick för någon vecka sedan. Så underbart minne!
(observera Frälsarkransen runt Drottningens handled! =) härligt!)