Jag har just sett färdigt en film jag länge velat se. Bara en liten bit in i filmen insåg jag att den skildrade en annan sida av en film som jag såg för ett år sedan.
Båda filmerna fick mig att ta parti med huvudrollsinnehavaren.
De båda filmernas huvudrollsinnehavare står emot varandra.
Den jag såg först är den verklighetsbaserade
Fair Game, som handlar om hur en CIA-agents identitet läcks till en tidningsreporter. Det visar sig omsider att läckan var självaste stabschefen i Vita huset, som blivit uppretad över agentens makes antipresidentiella skriverier.
Jag minns faktiskt när detta hände och förfasade mig över hur en regeringsanställd kunde med att orsaka ett sådant fruktansvärt kaos för en - egentligen - lierad, som nu fick sitt liv raserat. Allt för att skydda presidenten.
Filmen jag såg idag är inte 100-procentigt verklighetstrogen, men utgår från händelsen ovan och det som faktiskt drabbade reportern, som nämligen vägrade avslöja sin källa och därför häktades.
Nothing But the Truth handlar huvudsakligen om journalistisk etik, trovärdighet o integritet (näst intill en oxymoron nufötiden, btw!). Om First Amendment (yttrandefriheten) kontra rikets säkerhet.
Jag finner mig kluven, även om det egentligen inte direkt handlar om två motpoler. För boven i dramat är ju egentligen själva läckan - även om just ursprungsläckan också hamnar i en heeelt annan dager i den senare, delvis uppdiktade filmen! (vill inte ge några spoilers här)
Jag menar att det var regelvidrigt att avslöja agenten offentligt - under motivet att flytta allmänhetens, och medias, uppmärksamhet till något annat än presidenten och hans eventuellt tveksamma agerande.
Men jag menar också att reportern gjorde sitt jobb: att ämna avslöja sagda tveksamma (eventuellt olagliga, t o m) agerande. Och jag beundrar modet, ståndaktigheten att gå i fängelse för att till varje pris skydda sin källa. (Ett för övrigt populärt hypotetiskt diskussionsämne på journalistskolan.)
Frågan är vad man själv hade gjort i samma situation - när månaderna går, när allmänheten utanför häktet glömmer bort en, när maken blir otrogen och sonen drar sig undan. Allt för att man står upp för en princip - sin egen trovärdighet och journalistiska integritet.
Och vad bör egentligen slå högst: yttrandefrihet? eller rikets säkerhet?
Än har ingen lyckats knäcka gåtan.
Men jag tycker reporterns advokat ändå trycker fingret på en viktig punkt, när han inför en splittrad Högsta domstol anför följande (min betoning i slutet):
In 1972 in Branzburg v Hayes, this court ruled against the right
of reporters
to withhold the names of their sources before a grand jury,
and it gave the power
to the government to imprison those reporters who
did. It was a 5-4 decision. Close.
In his dissent in Branzburg, Justice
Stewart said: "As the years pass,
the power of the government becomes more and more pervasive.
Those in power," he said, "whatever their politics,
want only to perpetuate it, and the people are the victims."
Well, the years have passed, and that power is pervasive.
Mrs Armstrong
could have buckled to the demands of the government.
She could have
abandoned her promise of confidentiality. She could have simply
gone
home to her family. But to do so would mean that no source
would ever
speak to her again, and no source would ever speak to her
newspaper
again, and then tomorrow when we lock up journalists
from other
newspapers, we'll make those publications irrelevant as well,
and this
will make the First Amendment irrelevant.
And then how will we know if a
president has covered up crimes?
Or if an army officer has condoned
torture?
We, as a nation, will no longer be able to hold those in power
accountable
to those whom they have power over. And what then is the
nature of government
when it has no fear of accountability?
Jag rekommenderar verkligen att se båda filmerna! De är riktigt bra. Och tänkvärda.
