tillbaka till mitt paradis

Efter avslutat Nackaläger fick jag gå iland och vara ledig i fyra dagar.
Vart skulle jag ta vägen? Uppsala låg lite för många kronor långt bort (dessutom var mor&far på semester).
Då slog det mig!

Jag skulle tillbaka till mitt paradis på jorden, förstås!
Sörgården i Värnamo! (alias hem till AnnaPanna med familj)

Jag ringde Anna, och – jovisst, det gick bra! Bara det att Anna jobbar natt o familjen var ute o seglade, så jag skulle få ha huset för mig själv hela dagarna. Helt ok.

Så i några dagar har jag inte gjort många knop. Jag har njutit av senaste numret Språk, löst en massa Språk-kluringar, promenerat, spelat lite gitarr (hör o häpna!), bakat, gjort lite småjobb på datorn o fikamyst med Anna ute i Lusthuset.

Och så har jag träffat gamla go'a vänner!
Först kom gamle Hjalmar med flickvän Carro förbi för en trevlig fikastund. Dagen efter återknöt jag kontakten med en kär vän från konfirmationsläsningen, som precis flyttat till Gislaved – Jocke fd-Svensson-numera-Adriansson o hans fru Matilda. Vi fick en riktigt härlig stund över en kopp kaffe med en massa Jesusprat! Det var som om ingen tid gått sedan sist, bara att plocka upp där vi slutat. Ett i tro o hjärta. =)

Men nu är paradisbesöket slut. Om en timma ska jag påbörja färden till Oskarshamn, där jag ska möta upp resten av Elidas musikerteam, för vidare avfärd mot Visby och övningshelg.
Och på söndag smäller det! Vi inleder årets Sommarturné, i och med Almedalsveckan!
KUL!

(vill du veta schemat för våra spelningar o hamnbesök under sommaren, klicka här.)

Tack Sörgården för denna gång!!

jag är en snigel

Vi ligger inblåsta i Halmstad, med täta våldsamma duschar som kommer ner mer eller mindre horisontellt.
Ändå håller Natha fast vid sitt mantra att det minsann "alltid är sol i Halmstad!"...

Vi hade en – för många av konfirmanderna – ganska ruffig seglats hit från Öckerö i förrgår. Vi visste att det skulle bli gunga av, för en hård västanvind låg på, vilket då innebär öppet hav så vågorna hinner bygga upp.
Och visst är det superkul att stå med kompisarna längst fram i fören där det hoppar och flyger som mest!!

...ändå tills maten man åt börjar komma upp, både en, två och för en kille 13(!) gånger! (fast då var det inte mycket till "mat" som kom upp, stackar'n!)

Jag hade vakten 02-06 och fann högar av utslagna konfirmander lite här o var på däck när jag kom upp. Några vågade inte sitta själva, vissa fick man hålla i så de inte for överbord när de hängde över relingen o krampade, i övrigt var det att serva med knäckebröd o vatten mellan styrpassen.

Man kan säga att gårdagen i hamn gick i ganska lugnt tempo... =)

(frågar man besättningen var det väl ingen ovanligt hemsk resa, men så har ju vi lite Nordsjövana också; för övrigt var kvällen igår fantastiskt vacker!)

Jag hörde en så rolig, men riktigt fyndig, och sann, kommentar igår.
Jag hade haft morgonsamlingen på morgonen och satt senare o pratade lite med några tjejer på akterdäck. Så sade plötsligt en av dem:

– Alltså, alla ni i besättningen verkar våga göra så mycket, resa o vara med om saker andra inte gör, trygga hela tiden liksom. Är det för att ni har Gud, tror du?

Innan jag hann svara, föll hennes kompis in:
– Ja det tror jag! Jag menar, ni är som en snigel, liksom: ni har alltid Gud, o tryggheten i honom, med er, vart ni än går.
=D

Så sant!
Jag är en snigel.

Som man frågar bör man svara

Sitter på tåget och läser en bok jag inte kommit till att läsa förrän nu, Andliga rötter. Om kyrkans ursprung och gemensamma nämnare, om lärdomar vi kan dra av varandra, över tids- likaväl som samfundsgränser. 

Rekommenderad läsning. 

Men jag fastnade vid en mening i ett avsnitt om hur vi bevarar det historiskt fasta, orubbliga - apostoliska om man så vill - men ändå klär det i en kontext, kostym, som fungerar i vår tid - utan att bli vare sig för trång eller flummig och börja sudda ut gränser:

"Kanske är det just dessa frågor som kommer att bli det viktiga för missionsforskare att ägna sig åt i framtiden. Inte minst när det gäller att upptäcka de gamla kyrkornas miljöer och utmaningarna från det sekulariserade väst så att vägarna till människors hjärtan inte proppas igen och Kyrkan hamnar där hon så lätt hamnar - hon svarar på frågor som ingen ställer men inte på de som verkligen ställs - och besvarar därmed inte den nöd som finns utanför kyrkdörren." [min kursivering]

Jag fastnade på det där med att vi ofta svarar på frågor som inte ställs. 

Så lätt det är! I våra ibland frenetiska försök att Kyrkan ska vara öppen, intressant, populär och attraktiv skickar vi ut högljudda svar som vi tror hjälper och tillfredsställer sökarna utanför. 

Vi ägnar tid och engagemang för att hitta de bästa svaren på frågor såsom:

• hur kan man var så lika världen/samhället/tidsandan som möjligt men ändå vara kvar i kyrkan?

• hur kan vi rättfärdiga alkoholdrickande i kyrkan?

• hur kan man leva kristet men ändå moraliskt anpassat efter rådande tidsanda?

• hur löser vi homofrågan?

• vad har vi för gemensam nämnare med andra religioner, som gör Kyrkan mer attraktiv o tillgänglig för fler?

• är det ok att komma som jag är och samtidigt förbli som den jag är?

...

Jag började fundera över vilka frågor som folk som inte är med i Kyrkan egentligen ställer till Kyrkan. 

Jag påstår absolut inte säkert veta vare sig om ovanstående eller nedanstående lista stämmer med verkligheten - men jag tror samtidigt inte jag är långt från sanningen. 

Är det inte så att de frågor som ligger närmast hjärtat, de frågor som verkligen betyder något, som folk egentligen vill ha svar på, mer handlar om saker som:

• finns det hopp för mig?

• finns det förlåtelse för mig?

• kan Gud upprätta mig?

• finns det evigt liv?

• hur finner jag frid?

• ser Gud mig?

• har jag ett värde?

• kan jag ta mig ur mitt misslyckande, kaos, och få ett helt annat liv?

• finns det en absolut, alltså oföränderlig, sanning och moral som håller i alla tider?

• finns det en orubblig grund att stå på?

• håller Gud att lita på i alla omständigheter?

Jag undrar om inte Kyrkan borde ruska sig ur sitt introverta dåsiga tillstånd, sluta rabbla sina egna mantran om vad som är viktigast att säga i vår tid, och verkligen börja lyssna till folket, sökarna, till dem som vill ha äkta svar - Jesu egna svar. 

bortgift!

Gårdagens söndagsgudstjänst var historisk - och fantastisk! Jag är så glad över att jag kunde vara med.

Installationen av Joakim som ny huvudpastor - herde - var formell och högtidlig, där han fick bekänna sig till niceanska trosbekännelsen, som Ulf förestavade bit för bit. Därefter lovade Jocke att ta ansvar för församlingen och att förvalta och förkunna Guds ord.

Ulf gav en väldigt talande bild av det hela när han gjorde en paus och sade:
"Det känns nästan som om jag gifter bort min dotter!"
=)

Sedan vände han sig till Jocke igen och tillade:
"Älska henne! Och ta väl hand om henne!"

Efter att Jocke, knäböjande, fått ta emot förbön, lämnades han ensam kvar i talarstolen - medan hela kyrksalen nästan rasade ihop under applåddundret!!
Rörd till tårar vände han sig sedan med riktade ord till sju kategorier människor: Ulf & Birgitta, Maria, församlingens seniorer, medelålders, unga vuxna, ungdomar, samt barn.

Han avslutade med att återvända till det bibelord som Ulf tidigare predikat utifrån, nämligen passagen vid sjöstranden, när Jesus möter Petrus igen efter uppståndelsen, och kopplade det till hans egen bävan inför uppdraget som ligger framför, av att inte klara av det.

"Men jag är så oändligt glad att Jesus inte frågade Petrus om han hade det som krävdes, talangerna, kontakterna, kunskapen som skulle få honom att klara uppdraget. Nej, han frågade bara, 'Älskar du mig?'. Och på den frågan kan även jag svara - ja!"

Nu börjar ett nytt kapitel i kyrkans historia!
Sååå spännande! Jag är så glad över att få bygga kyrka ihop med Jocke & Maria!

Nästa söndag har Jocke annonserat att han vill dela det som ligger på hans hjärta för framtiden, han sade:
"Om du inte befinner dig på Mars - så var här nästa söndag!"

Well....
Jag kommer att befinna mig på Mars-----trand!
För konfirmationshögtid av våra Spanien- och Kanariekonfirmander.

Jag frågade Jocke om det var godkänd - och det var tillräckligt nära!
;-P