Som man frågar bör man svara

Sitter på tåget och läser en bok jag inte kommit till att läsa förrän nu, Andliga rötter. Om kyrkans ursprung och gemensamma nämnare, om lärdomar vi kan dra av varandra, över tids- likaväl som samfundsgränser. 

Rekommenderad läsning. 

Men jag fastnade vid en mening i ett avsnitt om hur vi bevarar det historiskt fasta, orubbliga - apostoliska om man så vill - men ändå klär det i en kontext, kostym, som fungerar i vår tid - utan att bli vare sig för trång eller flummig och börja sudda ut gränser:

"Kanske är det just dessa frågor som kommer att bli det viktiga för missionsforskare att ägna sig åt i framtiden. Inte minst när det gäller att upptäcka de gamla kyrkornas miljöer och utmaningarna från det sekulariserade väst så att vägarna till människors hjärtan inte proppas igen och Kyrkan hamnar där hon så lätt hamnar - hon svarar på frågor som ingen ställer men inte på de som verkligen ställs - och besvarar därmed inte den nöd som finns utanför kyrkdörren." [min kursivering]

Jag fastnade på det där med att vi ofta svarar på frågor som inte ställs. 

Så lätt det är! I våra ibland frenetiska försök att Kyrkan ska vara öppen, intressant, populär och attraktiv skickar vi ut högljudda svar som vi tror hjälper och tillfredsställer sökarna utanför. 

Vi ägnar tid och engagemang för att hitta de bästa svaren på frågor såsom:

• hur kan man var så lika världen/samhället/tidsandan som möjligt men ändå vara kvar i kyrkan?

• hur kan vi rättfärdiga alkoholdrickande i kyrkan?

• hur kan man leva kristet men ändå moraliskt anpassat efter rådande tidsanda?

• hur löser vi homofrågan?

• vad har vi för gemensam nämnare med andra religioner, som gör Kyrkan mer attraktiv o tillgänglig för fler?

• är det ok att komma som jag är och samtidigt förbli som den jag är?

...

Jag började fundera över vilka frågor som folk som inte är med i Kyrkan egentligen ställer till Kyrkan. 

Jag påstår absolut inte säkert veta vare sig om ovanstående eller nedanstående lista stämmer med verkligheten - men jag tror samtidigt inte jag är långt från sanningen. 

Är det inte så att de frågor som ligger närmast hjärtat, de frågor som verkligen betyder något, som folk egentligen vill ha svar på, mer handlar om saker som:

• finns det hopp för mig?

• finns det förlåtelse för mig?

• kan Gud upprätta mig?

• finns det evigt liv?

• hur finner jag frid?

• ser Gud mig?

• har jag ett värde?

• kan jag ta mig ur mitt misslyckande, kaos, och få ett helt annat liv?

• finns det en absolut, alltså oföränderlig, sanning och moral som håller i alla tider?

• finns det en orubblig grund att stå på?

• håller Gud att lita på i alla omständigheter?

Jag undrar om inte Kyrkan borde ruska sig ur sitt introverta dåsiga tillstånd, sluta rabbla sina egna mantran om vad som är viktigast att säga i vår tid, och verkligen börja lyssna till folket, sökarna, till dem som vill ha äkta svar - Jesu egna svar.