Ändå håller Natha fast vid sitt mantra att det minsann "alltid är sol i Halmstad!"...
Vi hade en – för många av konfirmanderna – ganska ruffig seglats hit från Öckerö i förrgår. Vi visste att det skulle bli gunga av, för en hård västanvind låg på, vilket då innebär öppet hav så vågorna hinner bygga upp.
Och visst är det superkul att stå med kompisarna längst fram i fören där det hoppar och flyger som mest!!
...ändå tills maten man åt börjar komma upp, både en, två och för en kille 13(!) gånger! (fast då var det inte mycket till "mat" som kom upp, stackar'n!)
Jag hade vakten 02-06 och fann högar av utslagna konfirmander lite här o var på däck när jag kom upp. Några vågade inte sitta själva, vissa fick man hålla i så de inte for överbord när de hängde över relingen o krampade, i övrigt var det att serva med knäckebröd o vatten mellan styrpassen.
Man kan säga att gårdagen i hamn gick i ganska lugnt tempo... =)
(frågar man besättningen var det väl ingen ovanligt hemsk resa, men så har ju vi lite Nordsjövana också; för övrigt var kvällen igår fantastiskt vacker!)
Jag hörde en så rolig, men riktigt fyndig, och sann, kommentar igår.
Jag hade haft morgonsamlingen på morgonen och satt senare o pratade lite med några tjejer på akterdäck. Så sade plötsligt en av dem:
– Alltså, alla ni i besättningen verkar våga göra så mycket, resa o vara med om saker andra inte gör, trygga hela tiden liksom. Är det för att ni har Gud, tror du?
Innan jag hann svara, föll hennes kompis in:
– Ja det tror jag! Jag menar, ni är som en snigel, liksom: ni har alltid Gud, o tryggheten i honom, med er, vart ni än går.
=D
Så sant!
Jag är en snigel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar