rekordår

Gårdagens hyllningar slog nog alla rekord i mitt liv.
(en annan kan ju liksom inte direkt tävla med Kungen i antal lyckönskningar på födelsedagen...)
Och även om de flesta utgjordes av ett kort o koncist ord på FB, så är det ju ändå nån som bemödat sig med just det.
=)

Resultatet:
• 5 IRL-grattis
• 1 brev
• 3 telefonsamtal
• 10 sms
• 26 Instagram-grattis
• 1 grattis via mobilspel
• 181 FB-hälsningar

Total: 227 grattis!
Det är väl ändå orsak till glädje och tacksamhet?! =)

"Priset" kammades hem av Elidas bästaste besättning, som inte bara tog en härlig grattisbild o publicerade den på såväl Insta som FB, utan dessutom (ambitiöst nog) printade ut bilden och skickade den med snigelpost, som prompt anlände med brevbäraren vid 14-tiden. Och inte nog med det, sedan ringde de så allihop kunde sjunga för mig!
*applåd*
Grattis - ni har härmed vunnit en målarlåda!

Dagens höjdpunkter - utöver allt detta - utgjordes huvudsakligen av tre saker:

1) Mammas "glömda tårtan" - mjuk marängbotten, hemmagjord citronkräm, grädde och hallon o björnbär bredvid. Fluffig, god, lättsmält. Mums.
Middagen var heller inte fy skam minsann, med stekt fläskfilé, klyftpotatis o kantareller.

2) Ett fullkomligt spontant besök av en nyinflyttad granne o hennes lilla ljuvliga, underbara Saga!
Jag träffade på Karolina i tvättstugan en dag, vi började prata, det kom fram att vi båda var kristna (hon är med i Mikaelskyrkan) och vi hade en massa gemensamt. Jag sade att jag iofs inte bor här, rent tekniskt, men att hon alltid var välkommen hem till oss, fr a att de skulle vara frimodiga att kontakta mor & far om de behövde hjälp med nåt.

Jag o mamma var över för någon vecka sedan med en kaka, men då var de visst bortresta. Och nu kom hon alltså själv o plingade på. =)
"Jaa, jag tänkte att nu får jag bara ta tag i det här."
Mycket bra initiativ! Mer sån't i vårt land!

Vi hade en supertrevlig fikastund (även om hon tyckte det var lite genant att hon kom just på min födelsedag - jag tyckte det passade ypperligt), med löfte om mer gemenskap.

  

3) Kvällen avslutades hemma hos underbaraste Hejneborgarna, som bjöd på grekisk sallad och just det som jag faktiskt gått o önskat mig som avslutning på dagen: Les Misérables!! =)

Nöjd!

Och nu om någon timma bär det av!!

Scotland – here we come!

Eierschalensollbruchstellenverursacher

Det finns vissa enkla, ofta opretentiösa, i vissa fall oförklarliga, saker som jag njuter av.
Vissa förstås – och delas – av andra.
Vissa får jag kalasa på i min solitud.

Min slinga runt Uppsala Gravhögar är en sådan sak. En njutning som ganska uppenbart delas av många andra!
Oavsett årstid älskar jag den. Såväl för dess längd och dess konnotation (motion) som för dess naturupplevelse och möjlighet att bokstavligen lufta mitt sinne. Och lyssna på bra predikningar.

En annan sak är sms från vänner med uppmaning till superspontana påhitt. Mitt i vardagen.
Mer sånt till folket.

Ytterligare en annan sak - och här är jag fullt medveten om att beundrarskaran krymper avsevärt - är ord.
Vackra ord.
Välklingande ord.
Roliga ord.
Underfundiga ord.
Innehållsrika ord.
Träffsäkra ord.
Distinkt målande ord.

När jag hittar ett sådant, kan min värld stanna upp för en stund. Jag smakar på det, rullar det på tungan som vore jag en vokabel sommelier, myser och hittar en plats för det i mitt språkliga imaginära skafferi, i väntan på senare behov av just ett sådant ord eller uttryck.

Har jag tur kommer jag t o m ihåg det.

Ikväll läste jag en novell, skriven av en av mina medstudenter och nära vänner från journalistskolan som redan publicerat två böcker (därtill rest över halva jordklotet och undervisat på universitet i fyra länder!).
En gång i tiden dansade vi salsa i mitt kök och skrattade så vi grät över en rolig anekdot i nyhetsrummet.
Idag är han en erkänd författare.
Tänk.

Jag kan inte påstå att själva innehållet, storyn, föll mig så särdeles på läppen. Men den hade ändå en underordnad betydelse i sammanhanget. Nej, det viktiga här var just själva språket. Hittandet av de rätta orden - de välklingande och innehållsrika orden och formuleringarna. Och där har han verkligen lyckats.
Jag njöt. Och log. Och utökade mitt skafferi.

Kudos to you, John!

(ps. om du undrar över rubriken, så är det helt enkelt namnet på novellen... =)

i det lilla liksom i det stora

Jag är inne i en process, verkar det som, där Gud än en gång vill lära mig någonting.
I en, nästan två, veckors tid har den dagliga bibelläsningsplanen - varenda dag - lyckats innehålla ord som "förtrösta på Herren", "sätt ditt hopp till Herren", "hoppas på Gud", "lita på Herren", "han tar dig vid din högra hand och leder dig, "han leder dig rätt", osv osv...

Det kan ju vara rena tillfälligheter.

Eller inte.

Och som om inte det vore nog:
Alla som känner mig vet hur jag älskar hallon. Jag måste ha hallon om sommaren, fr a på 2:a och 29:e augusti. Viktiga dagar.
Men det är inte alltid enkelt att få tag på hallon när man inte har egen trädgård.

Jag kan inte ens påstå att jag har bett till Gud om det; på sin höjd har jag suckat lite besviket invärtes över bristen på hallon i mitt liv.
Så häromdagen ringde en man i kyrkan. Han hade så mycket hallon i trädgården att han inte visste vad han skulle göra av det, och på natten hade han drömt(!) att Nytomts var där och plockade.
Han tog det som ett tecken och ringde o frågade om det kunde vara så att vi skulle vara intresserade?
=)

Någon dag senare lyssnade jag på en predikan om Guds omsorg - om en älskad men försvunnen penna(!) som efter två år o på märkliga vägar återkom till sin ägare. När det skedde hade Gud talat till honom: "Om jag har sådan omsorg om att återbörda en penna till dig, hur mycket mer omsorg tror du inte jag har om ditt liv?!"

Och då tänkte jag på mina hallon.
=)