en matros loggbok

Seglats: Fuengirola/Malaga - Las Palmas

Sträcka: 780 sjömil

Fartyg: 132-fots segelyacht

Besättning: 16 (inkl två barn)

Antal dagar: vi får se...

Min vakt: kl 8-12 / 20-24

-------------------------------------------------------------

Lördag:

Vinden är fortfarande kraftigt västlig, m a o spikrakt emot oss, liksom strömmarna och vågorna, så vi ligger kvar för ankare utanför Puerto Banús under större delen av dagen. Jag passar på att åka in och hinna med en fika med min kära vän Natasha (med söta döttrar), som jag lärde känna vid vårt första besök i hamnen våren 2010. Då var hon helt nyfrälst. Vi fick en omedelbar, stark kontakt, som vi bevarat sedan dess. 

Under vår kvällsvakt passerar vi den mäktiga Gibraltarklippan, upplyst av såväl gatlyktor och landningsbanans strålkastare som en tunn ljus månskära i botten av en klart synlig hel måne. Coolt. 

När vi rundat udden måste vi ta in seglen för att stampa oss fram för maskin genom motvind och -vågor förbi Tarifa, det smalaste sundet mellan Europa och Afrika. 

Söndag:

Morgonvakten är trevlig – bra sällskap – och bjuder på sol och enkel styrning. Och kocken bjuder på god stekt fisk. Vi seglar mestadels av vakten, men så dör vinden och vi får starta maskin igen. 

Efter maten har jag hand om lunchbönen, varefter alla lägger sig att njuta i solgasset – idag utan jacka och tjocktröja! Det känns som vår. 

I och med vaktbytet kl 16 får det vara nog med sol och vi som har frivakt bänkar oss i salongen att titta på "Kon-Tiki". Och är tacksamma över att vi har en stor båt!

Klockan blir åtta och dags för vakt. Eftersom timmarna kan gå oerhört långsamt när alla andra gått till kojs, föreslår jag högläsning. Vi väljer en spännande Peretti och plötsligt flyger vakten förbi. 

Fast jag längtar efter att få slippa understället! Snart så...

De enorma rullande Atlantvågorna hade dock inte varit nådiga mot dem som försökt sova, att döma av ögon och humör vid vaktavlösningen vid midnatt. Men jag lyckas sova som en stock, tack o lov. Även om man ju rullar omkring en del...

Måndag:

För första gången sover jag hårt när Johannes kommer för att purra nästa vakt (brukar annars vakna av mig själv strax innan; kroppen vänjer sig snabbt vid vaktrytmen) och blir några minuter sen upp till frukosten (måste hinna med en kort morgonbön).

Strax efter att disken är undanstökad dyker Zemias upp i kaptensluckan. "Mamma säger att du nog vill läsa den här för oss" med förväntansfull blick. I handen håller han en sprillans ny "Kalle och chokladfabriken". Självklart!

Varken Zemias eller Lewi har några större förväntningar, men det dröjer inte många sidor innan de klänger sig över mig på varsin sida, allt närmare, och Lewi riktigt vibrerar av spänningen när Kalle ska till att öppna sin andra chokladkaka och hoppas på att finna en guldbiljett. 

Det blir omöjligt att lägga bort boken. "Nej!! Ett kapitel till, fortsätt!" Under massor av skratt, fnitter, förundrade "åh!" och några avbrott för skutt av upphetsning läser vi igenom boken från pärm till pärm, med lite köttgryta däremellan. 

Dagen är rejält blåsig (vi kryssar oss neråt) men solig, och på eftermiddagen inser vi att vi alla kraftigt ändrat färg i ansiktet. Vi glider förbi en havssköldpadda på väg åt samma håll som vi, mot Kanarieöarna. Några delfiner leker en stund runt båten. Men ingen val än. 

Lewi, som just sett "Kon-Tiki", blir exalterad över några måsar. "Titta, fåglar! Det betyder att vi är nära land!" Jovisst, men "fel" land – Marocko. 

Efter underbar bakad potatis med stuvad-majs-med-filadelfiaost, är klockan dags-för-kvällsvakt. 

Två timmar senare vrider sig vinden, när vi hamnar i en rejäl regnskur, för att sedan dö ut igen. Jaha. Rullande maskingång, lagom till frivakt och sömn. 

Det är ändå skönt att få av sig våta strumpor och krypa ner under täcket. 

Tisdag:

Efter en god grötfrukost stiger solen över havshorisonten på en klar himmel. Det är ordentligt varmt redan kl 10 och en efter en dyker folk upp på däck i shorts o linne. Äntligen! Som för att fira med oss kommer grupp efter grupp med lekfulla delfiner.

Jag sitter en stund på en livflotte på akterdäck och tittar ut mot horisonten. Här finns bara hav och himmel, så långt man kan se åt alla håll. Och så kommer det att vara iallafall två dagar till. 

Det finns mycket man kan sitta och fundera på.
Eller ingenting.
Bara vara är också skönt. 

Vi rullar vidare, för maskin för tillfället, söderut, medan jag lider(...) vid ratten i min underställs-tshirt och svarta träningsbyxor. Behöver avbyte tror jag.

Jag väcker alla sovande frivakter med lite Micke Fhinns "Det är underbara dagar framför oss" i PA-systemet lagom till lunch. 

Halv två får Kapten "nog" av solen och stänger av maskin för ett badstopp. Barnen är bland de första att hoppa i badkläderna, men Lewi är lite tveksam över de kraftiga Atlantdyningarna. I vågdalarna är det nästan att bara kliva direkt upp på däck – däremellan är det svårt att ens få tag i nedersta pinnen på repstegen. 

Efter löfte om en "extra lördag" (alltså, godsaker) hoppar han till slut de tre metrarna ner i det 17-gradiga Atlanten. 

Han summerar sin filosofi: "Två kakor är bättre än en."

Nattvakten blir en timma senare eftersom Kapten brassat klockan enligt Kanarietid och vi missar solnedgången på vakten. 

Däremot får jag syn på något annat under mitt styrpass! De andra är i byssan så det är tyst, lugnt och nattsvart sånär som på mångatan över havet. 

Då hör jag en sprutande ljud, som låter bekant. Men jag tvekar, kanske det bara var en våg som bröt mot skrovet. Men just då hörs ett dovt brummande utdraget ljud, som låter väldigt misstänkt likt...

Jag ska just hit till att hojta det till de andra – när jag ser den enorma vattenkaskaden skjuta rakt upp i luften i månskenet! En val!!

Onsdag:

Morgonen bjuder på fullkomligt spegelblank sjö, åt alla håll, ända tills den möter en klar himmel. Hundra nyanser av blått. Ingen segling idag direkt. 

Däremot klart nog att se ännu en paddlande sköldpadda med nosen över vattenytan.

Vid 13-tiden stiger Lanzarotes vulkankullar upp i horisonten. Jag sitter en stund vid ankarpeket och lyssnar på en predikan. Ser ytterligare en Skalman, liksom en kolsvart sort av stor delfin som lojt kommer upp till ytan då och då. 

Äntligen kan vi hissa segel och glider längs den sandsvarta kusten. 

Zemias håller på att spela in en egen film(!) om Titanic – i lego – och jag hjälper till att filma effekten av att undre däcket plötsligt översvämmas av en vattenkaskad, allt iscensatt i en stor balja. Han ska senare göra detsamma med varje enskilt båtdäck. Däremellan fotograferar han sekvens för sekvens av händelseförloppet inne i båten, där legogubbarna flyttar en arm eller ett ben lite grann för varje bild. Avancerat för en nioåring. 

För att vänta in lämplig vind ankrar vi utanför Arecife under natten, alldeles lagom till vår vakt. 

Men runt 02 går ankringslarmet (som någon ställt in med grodljud!) och jag hör Kapten starta maskin. Jag slänger på mig en tröja och går upp för att finna att vi draggat farligt nära kusten. Bara jag, Kapten och en till har vaknat, så vi drar in 20-25 meter av ankarlinan, styr lite längre ut och hoppas att det ska räcka för natten. 

Torsdag:

Åtgärden räckte och alla får sova klart. Jag och Natha går upp lite tidigare för att träna innan frukost, i en vacker solnedgång.

I och med disken drar vi upp ankare och hissar mesan och fock – allt på en gång – och fortsätter söderut, förbi Lanzarote och Fuerte Ventura, i en härlig kryssvind. 

Jag tänker att jag ska trotsa den 25-gradiga lutningen av båten och ta mig en dusch, bredbent för att hålla balans och samtidigt försöka hålla duschdraperiet på plats så inte alla som kommer ner för stegen i akterhytten behöver skåda rakt in i tvagningsprocessen.
Det uppstår dock en lite prekär situation, när jag härligt intvålad och inschamponerad upptäcker att vattnet tagit tvärslut. Jag hojtar så gott jag kan om att någon ska gå och byta vattentank. Inget svar, ingen där. Inget annat att göra än vira in sig i handduken och knata upp däck och hojta. 

Jaja, slutet gott.

På em spelar vi Alias på akterdäck mellan krysslagen. Jag och Johannes vinner. 

Och så sätter vi storseglet.

Den sista nattvakten flyter på bra. Några regnstänk, några delfiner, några sidor i högläsningsboken. Godnatt.

Fredag:

Lagom till vår morgonvakt anländer vi till Las Palmas hamn. Enligt vårt andaktsschema, som följer kyrkoårets texter, där vi låter varje dag vara en ny söndag, anländer vi ypperligt lämpligt på Uppståndelsesöndagen!

Efter frukost och morgonandakten får vi komma in och lägga till kaj, alltid lite omständigt med 45 meter förhållandevis lättviktarbåt utan bogpropeller, därtill i blåst. Och många nyfikna ögonpar som åskådar det hela (lite prestige blir det ju). Men allt går bra.

Närmaste timmarna blir Elida storstädad i alla utrymmen. Och sedan är vi lediga!

Vi är framme!