En skatt bortom törnen

"Den som vill va' fin får lida pin", sade alltid min mor till 9-åriga mig när hon borstade mitt långa, alltid toviga hår. Dvs tills hon släpade mig - medan jag grät - till frisören som klippte av alltihop.

Men att detta "pin" även hör ihop med att äta nåt gott...?
"Den som vill äta hallon får lida pin."
Det rimmar ju inte ens!
So then why?!

Jag hade hört om ett fantastiskt hallonsnår ute i skogen och for dit med mamma för att plocka mina absoluta favoritbär nu i em.

Bakom en övergiven tomt stod det. En gång säkert sansat och efterhållet. Nu en vild orgie av tvåmetersbuskage, som även inkorporerat äppelträd, vinbärsbuskar och krusbärsbuskar i sina slingriga tentakler, och som huserade stora röda klasar av skatter vart man än såg.

Liksom precis lika mycket, lika höga, lika slingriga - brännässlor. Och tistlar. Överallt.
:(

Fortfarande, ca sju timmar senare, sticker och svider det över händer och handleder och jag har röda prickar, rivsår och utslag överallt. Och naturligtvis ett antal myggbett - why not get it all in there...

Men sisådär fem-sex liter skramlade vi ihop, innan smärtan fick oss att ge upp.
Och lite krusbär, när vi ändå var i farten.

När man lite senare får njuta av nyplockade hallon med ovispad grädde... *paus för njutbar suck* ... så förtar det faktiskt en liten del av plågan.

Så, kontentan? Trots allt är det nog ändå värt det.
Fast att det inte rimmar.